Agda Nilsson föddes i Horrödskog i Brönnestad och hennes far hette Nils Svensson. Gudmor var Christina Åkesdotter från Hörja församling och faddrar var Drängen Andreas Petersson och Ola Nilsson i Matteröd. Hennes mor hette Cecilia Nilsdotter och var född i Norra Rörum. Nils var f. 1860-11-17 och d. 1950-10-28 i Matteröd och Cecilia var f. 1860-10-21 och d. 1912-12-08. Cecilias föräldrar var Nils Jeppsson f. 1818-12-12 och d. 1882-10-02 och Hanna Nilsdotter f. 1820-03-02 och d. 1889-04-29. Nils föräldrar var Sven Nilsson f. 1816-11-04 och Truen Piper Johansdotter f. 1833-06-17 och
d. 1920-04-09.
Agda ska enligt uppgifter kommit till sin farmor Truen när hon var ett år. Men enligt mantalskrivningar finns Agda hemma hos föräldrana år 1900 tillsamman med sina syskon och då är hon 7 år. Familjen bodde då i Häringstorp Matteröd. Agda gick i skolan, lärde sig läsa och skriva och konfirmerade sig i Matteröds kyrka. När Agda kom till hennes farmor och faster Emma vet vi inte exakt, men vi vet att hon bodde hos dem. Både farmodern och fastern så kallade kloka gummor och deras synsätt kom naturligtvis prägla Agda. Kanske var det inte så underligt att hon hade en del vidskepligheter för sig. Varje gång hon skulle gå hemifrån mumlade hon en ramsa vid sin dörr när hon låste den, kanske var det för att hålla oknytt och onda andar borta från stugan.
Agda var en flitig kyrkobesökare, hon missade aldrig en nattvardsgudtjänst. När farmodern dog bodde Agda som då var 27 år, kvar i stugan tillsammans med faster Emma som var f. 1870-07-03 och dog 1946. I vuxen ålder åkte hon till slätten för att gallra betor, på så vis fick hon ihop pengar som hon sedan spenderade på torgmarknaden i Tyringe. Dit gick hon klockan sex på morgonen, när hon kommit fram satt hon vid stationen och väntade på att affärerna skulle öppna. Annars skickade hon efter saker på postorder, t.ex schaletter från Ellos. Agda var mycket ekonomisk. Hon gick alltid klädd i mörka kläder, en lång kjol och svart kofta och alltid ett "huckle" som hon knöt på ett speciellt sätt. När hon gick i kyrkan hade hon alltid ett vitt "huckle" på sig. Sina strumpor stickade hon själv och när de gick sönder lagade hon dem, men hon stoppade dem inte, som brukligt var, utan hon "förfodade" dem. Det vill säga hon repade upp själva foten och stickade på en ny.
1946 dog faster Emma, Agda blev då så chockad att hon lät Emma ligga kvar i sängen några dagar innan hon så småningom kontaktade Viktor Rundberg som i sin tur ringde till prosten i Brönnestad. Efter Emmas bortgång blev Agda mer social och hon gick till Joel och Ellen på Kärlingehus. Det fanns inte några som helst möjligheter att sköta sin hygien i stugan så hon fick några gånger om året bada hos Joel och Ellen. Hon gick till Karin och Lennart varje dag för att hämta mjölk, men också vatten eftersom hon trodde att vattnet i hennes egen brunn var förgiftat. Vattnet hämtade hon från en källa som fortfarande finns på deras gård. Redan klockan fem kunde hon sitta på en stol under björken och vänta. Hon ville ha mjölken spenvarm, för som hon sa-"frösen mjölk kan sta'boa'na ha". Höns hade hon själv och hon delade med sig av sina ägg till prästen Wärle.
Även om Agda var ekonomisk så tummade hon inte på kvalitén när det gällde konjak. Till en början drack hon det på läkarens ordnation, men sedan köpte hon det måhända för den goda smakens skull, och då skulle den vara trestjärnig, kosta vad den kosta ville. Posta-John var anförtrodd att inhandla de dyra dropparna. När hon inte klarade sig själv längre, efter ett lårbensbrott, fick hon hemhjälp. Efter några år kom Agda på långvården i Hässleholm, där hon hade läkarens tillstånd att dricka sin trestjärniga konjak. Agda blev 96 år och 4 månader gammal.
Matteröd är en skogstrakt med mossar som ligger på Matterödsåsen. Belägen ca 5 km söder om Tyringe mot N. Rörum. Här finns små lantbruk, en kyrka från 1200-talet, församlingshem och tidigare även skola t o m klass 5. I Matteröd finns Sveriges största utställning av kaffekannor i porslin med över 3500 kaffekannor. Känd i trakten är också Agdas stuga som Matteröds Byalag sköter. I Matteröd finns bl a en hembygdsförening och en kyrkokör. I Matteröds socken mellan Hovdala och Skyrup ligger Tostarpsgården, läger- och kursgård, som grundades av Matterödssonen Axel Andersson 1946.
Fynd av flintredskap utmed Matterödsån bekräftar att trakten varit bebodd ända sedan stenåldern. En kyrka grundades på 1100-talet och byanamnet "Mathelryd" nämns i skrift för första gången 1466. Från 1598 finns mantals- och skattelängder. Bybornas huvudsakliga sysselsättning utgjordes i gamla tider av lantbruk, skogsbruk och fiske. (Numera bor dock inga fiskare i byn!)
Under det Skånska kriget på 1670-talet låg Matteröd i hjärtat av snapphanetrakten och friskytteaktiviteten var stor. Det är därför inte överraskande att en snapphaneskatt innehållande 117 danska mynt år 1779 hittades i det s.k. "Penningkärret" i byn. Skatten hade då legat gömd i över hundra år och delades upp mellan de två upphittarna.
Under 1800-talets andra hälft utvandrade över 220 församlingsinvånare till Amerika och bara ett fåtal återvände.
Matteröd var egen kommun fram till 1952 då byns kommunala angelägenheter övertogs av Tyringe kommun.
Under byns blomstringstid fanns bank, affär, postkontor, bibliotek, telefonstation och två skolor samlade kring kyrkan. Banken stängdes 1971 och affärens verksamhet avslutades 1975. Skolan flyttades från byns centrum 1959 till den byggnad kommunen nu bedriver daglig verksamhet.
Matteröds församling har idag 448 invånare, vilket kan jämföras med 375 st 1971 och 913 st 1911. Således är Matteröd efter ett antal torftiga år åter en expansiv by.
Skånska kriget
Den svenska officieraren Alexander Hummerhielm, låter år 1677, avrätta flertalet bönder i Matteröd som hämnd för att svenska soldater tagits tillfånga och dödats, troligen av snapphanar. Kyrkoherden Jens Bring sägs förgäves ha bett om nåd för böndernas liv.
26 september
Då tre svenska drabanter tagits tillfånga i Mjölkalånga, ger svenske kungen Karl XI order till fältmarskalk von Ascheberg, om att skicka 40 dragoner och 100 ryttare "att genast fasttaga alla där i Finja befintliga bönder, sedan vidare begiva sig till Matteröd kyrka, för att där göra på samma sätt och genom prosten i Finja och prästen i Matteröd skola de laga så att de tre drabanterna genast bli utlevererade. I vidrigt fall och om sådant icke står att erhålla, eller de redan blivit ombragta, då kan detta parti, för att statuera exempel, och vidare hämma sådan elakhet icke allenast sätta Mjölkalånge och några gårdar i Matteröds socken i brand, utan ock, sedan omnämnda lindriga utväg blivit brukad, och icke vill hjälpa, nedgöra dem de finna av där boende bönder, och föra med sig tillbaka såväl prosten som prästerna i Matteröd."
28 september
Svenske löjtnanten Alexander Hummerhjelm har sannolikt fått uppdraget att verkställa straffexpeditionen i Mjölkalånga och Matteröd, då han i sin dagbok denna dag skriver: "Den 28 gick jag på Partie med 100 hästar åt Finia och så åt Mattery och lätt begrafwa några Drabanter som af Snapphanar woro slagne af dem som lågo i Milkelånge, jag lätt bränna några Gårdar och lått skjuta neder några Snapphanar på Åsen, där Drabanterna lågo döde vid Isakstorp, och tog Herr Hans i Brunstad med mig till Armén." Sannolikt beskriver han sin expedition med överslätande ordalag och utelämnar vissa fakta. En dansk beskrivning säger att "en stor Hob af Almuen" satt sig till motvärn, och de "som nu ikke have faaet Tid at søge Skjul i Skovene, fald for Fjendens Sværd." Förutom själva Matteröd bränner svenskarna i socknen även ned byarna Isatorp och Tågeröd. Förstnämnda by kommer byggas upp igen efter kriget, men Tågeröd kommer stå öde i ca 50 år framåt. Människorna har sannolikt dödats av svenskarna, annars skulle de säkert återvänt till sin by och byggt upp den. Dessutom "lod Ascheberg Landsbyen Finje afbrændes og Indbyggerne nedhugge."
30 september
Karl XI beordrar von Ascheberg om en ny straffexpedition till Mölleröd och Röke för att "få länsmannen och alla som de träffar vid huvudet".
Samma dag skriver Holger Thott ett nödrop till Jørgen Krabbe i sin ängslan inför den skånska adelns deportering till Sverige: "Monsieur mon trés honoré Frére, Jeg sender dig et breff til Sperling, hworudi jeg suplicerer, att jeg matte tilladis ned min elendige hustru att komme till Malmöe och icke till Sverrig med dette parti, om icke lengre, da indtil hund bliffwer frich aff sin barselsäng. Mag det selff eller ogsaa ved andre for Jesu naffn skyld, at dett maatte os bliffwe tilstedet, att jeg icke schall wære saa ulychelig och see min stachels hustru döed for mine födder; jeg vill spendere derpaa hwad i verden kand begieres. Hielp, hielp for Jesu döeds schyld. Vale."
Efter Københavnsfreden drar svenska regeringen bort sina trupper från Sjælland, och då skall det tyska och polska kavalleriet inkvarteras också de, i de skåneländska gårdarna. Så fort det ges möjlighet överfalls dessa förhatliga legoknektar av motståndsmän. I Glimåkra sammangaddar sig 100-200 bönder och skjuter ihjäl 7 av dessa legosoldater. Samma saker händer på flera andra håll i Skåneland. Allt pga ryttarnas omänskliga framfart mot befolkningen. Mord, våldsdåd, stölder och våldtäkter hör till det dagliga livet. I Blekinge placeras de allra värsta ut, Yxkulls och Fersens regementen. Dessa ruinerar flera byar i grunden. På vissa håll blir bönderna så blottställda att de inte ens får behålla sina sängkläder eller "kåber at kogge deris Mad udi", och på många håll har knektarna stulit böndernas hästar och oxar i sådan omfattning att de inte kan bruka jorden. Framför allt hästar vandrar i stora skaror norrut över den gamla riksgränsen, och en notis förtäljer "att ingen har kunnat behålla något dugligt hästkreatur på marken längre, än han hållit vakt derom". De skåneländska friskyttarna försöker lösa problemen med parollen öga för öga, tand för tand. De friskyttar som blir infångade går en grym, brutal död till mötes. Vanligen spetsas de på pålar - en spetsig träpåle förs in mellan ryggraden och huden så att den sticker ut bakomnacken. Därefter styckas ofta kroppen och läggs på stegel och hjul. Pålarna reses längs vägarna "androm till varnagel", där offren får hänga 4-5 dygn innan döden äntligen kommer. Artur Lundkvist skildrar i romanen "Snapphanens liv och död" det öde som väntade en infångad motståndsman:
"Knektarna kommer och hämtar honom, men lossar inte hans fjättrar utan bär bort honom emellan sig, en trupp står uppställd med musköter i händerna, en trumslagare står beredd med en stor trumma hängande ner mot knäna. En påle av ek ligger där färdig, spetsad vass, med barken bortskalad i hela dess längd, nära intill har ett hål grävts i marken, med en hög rödaktig jord uppkastad bredvid.
Trumman börjar dåna, dovt och långsamt, Lars läggs ner på marken vilande på magen, flera karlar griper tag i honom och håller honom hårt, hans kläder fläks upp, ett knivsnitt görs vid nedersta ryggkotan och där förs den spetsiga pålen in under huden, skjuts uppåt med korta stötar, försiktigt för att pålen varken ska tränga för djupt i kroppen eller komma ut igen genom huden.
Trumman dunkar, en fruktansvärd spänning skakar den utsträckta kroppen, men karlarna håller den nere, tryckt mot marken, Lars känner smärtan som en eldflamma upp genom kroppen, han omsluts av ett rödflammande mörker, biter samman tänderna så hårt att han hör dem krasa sönder, men han hör inget skrik från sig själv, bara sjunker i ett djup och allt blir mörker.
Han vaknar till igen när han hänger upprest på pålen,hans fötter är fastspikade, hans armar bakåtböjda och fastsurrade, en galge är rest uppöver honom och en repsnara omsluter hans hals, men så löst sittande att han inte genom huvudrörelser kan strypas. Smärtan är som en rasande eld i hans kropp, som om lågor förtärde hans kött i oavbrutna angrepp, han har munnen full av blod."
Detta bestialiska straff är särskilt framtaget för skåneländska motståndsmän. Det tillämpas ingen annanstans i Sveriges erövrade länder.
Matteröds kyrka
Kyrkan grundlades på 1100-talet då bygdeborna efter "osynliga makters" ingripande lyckats ena sig om lämplig plats. Från början ville Tomaholmaborna placera kyrkan vid "Kortabackarna" mellan Matteröd och Isakstorp och man lastade t.o.m. av byggnadsmaterialet där. Under natten flyttades dock lasset av "osynliga makter" (Matterödsborna?) till den plats där kyrkan nu ligger. Ett kors restes på platsen och under 1200-talet färdigställdes en liten tornlös kyrka. Inte förrän 1804 byggdes kyrkan ut och ytan fördubblades.
1898 färdigställdes tornet varvid kyrkklockan från 1599 kunde flyttas dit från den gamla klockstapeln på kyrkbacken. Samtidigt införskaffades kyrkans första orgel.
Altarplats och predikstol är tillverkade på 1750-talet av träsnidaren och Finjabon Johan Ullberg.
Kyrkans äldsta föremål är dopfunten från 1100-talet. Denna auktionerades bort och försvann från kyrkan någon gång under 1800-talets mitt men återfanns och återbördades från handlarens trädgård i Brönnestad, där den fungerat som fågelbad!
Grindarna vid kyrkogården skänktes under mitten av 1850-talet av länsman Resfeldt.
På 1930-talet gråmålades hela kyrkan invändigt och den vackra stjärnhimmel som prydde sakristians tak gick förlorad.
